småbyar är det mest skrämmande jag vet. i stora städer finns bovar och banditer men där jag växte upp, i den lilla byn finns elitism, utanförskap och kategorisering hej villt. av det har jag lärt mig att jag är tryggast i en stor bil som kan spela hög musik. en sådan har jag skaffat. den skyddar mig inte bara när jag kör genom byn för att ta mig til en annan by, jag kan också andas ut i min volvo combi. upprorisk som jag är av naturen och extramycket igår och idag vill jag slå sönder något, men min knutna näve är fast i fickan. istället kör jag bil för fort och lyssnar på för dålig musik för högt. jag gråter inga tårar längre fast det skulle vara skönt men det gör jag inte. jag är mest arg. det är så man är i småbyar och säkert i stora städer också. livet är ingen romantisk komedi. när ska jag fatta det?